Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

06:54 | March 17, 2011

Profylaxkurs 1:2

Jag känner mig så stärkt efter den här kursen. Nästan all den smärta jag fantiserat om som ohanterbar kan jag nu dela upp i tre faser och ha en plan för. Jag har åtminstone lärt mig en teknik att hantera smärtan när den sätter igång, hade jag åkt in på BB i förrgår så hade jag inte haft den planen.Ont kommer det göra oavsett men jag behöver inte längre drabbas av panik. Nu ska det bara övas.

Jag tror mina personliga tillgångar är att jag sportdykt mycket och vet vikten av att kunna andas “rätt” för att reglera hur transportera sig länge och tryggt genom vattnet. Även för att hålla lugnet i stressade situationer. Man tar ju till 99% aldrig av sig regulatorn i ett dyk oavsett åkomma/situation under vattnet. Jag har till och med behövt kräktas i regulatorn en gång, det hade ju känts mest naturligt att slita av sig den då. Men är man fokuserad och inte drabbas av panik så förstår man tvärtomtänket. SLUTA ALDRIG ANDAS och andas rätt för situationen, syret finns i regulatorn. Samma princip gäller här ifall paniken slår till. Man kanske kan låtsas att lustgasmasken är regulatorns munstycke.

Dessutom så är partnern oerhört viktig. Jag tänker på att när jag gick ner för altargången och Calle stod där framme. Jag var oerhört nervös men visste att om jag bara har honom att fokusera på så kommer allt gå bra. Jag gör som han gör, han har kollen här och han ska guida mig igenom det. På samma sätt känns det nu. Calle är min coach. Vi gör det här tillsammans. Har jag honom och gör som han gör så kommer det här gå bra.

Mitt fokus är en joggingslinga jag har på landet. Jag har sprungit den så många gånger, luften är frisk och klar och jag kan för min inre syn se varenda skeende längs vägen. Den har inga kilometerskyltar innan nästa ort och dit vet jag att det är sex kilometer, jag brukar vända där och springa hem sen. Den vägens, små minnnesmärken är mitt fokus för att ta mig vidare genom värken innan vilan.

Den rotiga stigen =värk 1, rakstrecka=vila.  Sommarstugan med altanen vid vattnet=värk 2, rakstrecka=vila. Vår båtplats och badbrygga=värk 3, rakstrecka=vila osv.

När värken är på gång kör vi djupandning. Calle andas med mig samtidigt som han ger mig en hård strykning eller brutal smekning uppifrån ansiktet och ner längs armarna till fötterna. När jag är mitt i värken så andas han mellanandningar med mig. När jag går ur värken får jag “min belöning” som vi komponerat själva. En hård fotmassage. Det bästa jag vet och det stressar alltid ner mig och håller mig lugn. Under hela graviditeten har han gett mig fotmassage varje kväll i soffan. För mig är det något otroligt tryggt och avslappnande. Den associationen tror jag är bra.

En brutal smekning, djupandning

Mellanandning mitt i en värk, Calle-Coach

Goda lyssnare

http://www.profylaxgruppen.com/

0 kommentarer



21:07 | March 16, 2011

John & Yoko?


Näe men det där var väl en konstig stortå? Kolla in “The Claw”.

Hey Leibowitz!…Fortfarande “The Claw”.

http://www.ulrikemccullough.de/

0 kommentarer



12:57 | March 16, 2011

P-piller

Vi sitter här mellan castingintervjuerna och pratar P-Piller.

Jag åt P-piller i en herrans massa år, från 14 års ålder till 29 år. När jag slutade med pillerna tog det nästan ett år innan jag fick min första riktiga mens och efter den kom märkte jag att jag blev förändrad som person.

Jag tycker att jag blev JAG i och med det.Kanske hade det med personlig mognad att göra också. Men helt plötsligt hade jag ett rikt känsloliv, kände av mensvärk och PMS (inte så kul, men på riktigt). Blev personligare och emotionellare. Jag tyckte livet fick fler nyanser. Innan kunde jag stundom vara sluten, bitter och ganska arg. Grät sällan, skrattade självklart. Men jag känner att skratten är mer äkta och hjärtligare nu än innan. Jag gick helt enkelt igenom en personlighetsförändring. Till det bättre. Enligt mig själv. Det tog slut med exet i samma veva. Han måste också känt av min förändring. Jag blev ju faktiskt en ny person.

Jag har hört om att flera förhållanden har tagit slut vid start eller avslut av P-piller. Stämmer detta eller är det en myt? Vad har ni för erfarenheter?

Casting crew

0 kommentarer



20:38 | March 15, 2011

[Jen] & Lasse?

Det som starkast symboliserar avslappning globalt är att ta av sig skona. Oavsett tid och plats.

Jag tror att vi i Sverige är mysexperter. Så fort jag kommer hem ifrån jobbet byter jag om till mjuka plagg utan kännbara sömmar. I början av min och Calles relation så hade han samma kläder på jobbet som i hemmet. Vardag som helg klädde han sig respektabelt. Jag märkte att det störde mig oerhört, även om jag kanske inte sa något. Jag försökte ett tag vara lika proper men blev liksom stressad av “uppkläddheten”. Hemmet är min privata zon här får man vara ful och avväpnad. Det blir man aldrig som uppklädd, man måste tillåta sig själv att vara att avmaskerad.

Därför tror jag N.Y. ibland kan vara en svår stad att trivas i som svensk. Då det inte riktigt finns en hemmamiljö som ett nav eller central punkt på samma sätt som hemmets funktion har i Sverige. Nästan allt i N.Y sker externt, från att äta vardagsmiddags till att umgås med vänner på helgen. Hemmet är nästan enbart till för sömn och ombyte, man är väldigt oprivat. I USA tar man ju dessutom sällan av sig skona i hemma. Single city it is.

Nu har Calle helt begripit värdet med mysfaktorn. Här sitter vi som två Barbapappor i våra mjuka Sweatshirt-plagg. Osexigt absolut, med ack så härligt.

Calle har nu förvandlats till en sån toffelhjälte och gått upp i myset så mycket att hans uppdrag den här månaden är att skaffa oss varsin one-peice. Har han fått för sig. Jag kan verkligen gå långt när det kommer till hög mysfaktor men one-peices, där går min gräns. Detta på grund av barndomstrauma så klart vad annars.

När jag var liten hade vi ett par grannar som hette Jane och Lasse. Ingen kunde riktigt uttala det flärdfulla och exotiska namnet Jane på sättet det borde så de allra flesta kallade henne för [Jen].

Jen och Lasse var de där frigjorda föräldrarna som fanns i umgänget. Deras son Marcus ursäktade, högröd i ansiktet deras mycket kärleksfulla (läs, grovhånglandes, stönades och tungkyssandes offentligt) förhållande. Med att mamma och pappa tycker väldigt mycket om varandra. No shit! Vi barn höll på att tappa hakan i golvet, det där hade vi ALDRIG sett på riktigt. Ibland hälsade man på hemma hos Marcus bara för att få generas lite av hånglandes Jen och Lasse. Men man skyllde alltid på att man ville kolla in ångmaskinen de hade i källaren.

Hur som helst så hade Jen och Lasse varsin velour one-peice med utsvängda ben. Hennes i oxblod, hans i kobolt. Hans med nerdragen dragkedja tio centimeter ovanför naveln, blottades brösthåret. Hennes avslöjade en glipa mellan brösten och att hon inte bar BH. Man fick intrycket av att de knullade jämt. Så de bar de där “kärleksuniformerna” som var praktiska att få av och på fort mellan alla samlagen. Det här är ändå åttiotre typ. I begynnelsen av yuppieeran, sjuttiotalet var sjukt ute. De flesta fäder vid den här tiden bar mobiltelefoner som vägde femton kg, tonade glasögon och slipover. Mammor i Lodenrockar och kiltkjolar.

Nu är min stora fruktan att Calle vill förvandla oss till Jen och Lasse? Jag är rädd. Det här har gått för långt. Ska vi bli [Anijta & Cälle]? Läses på Närkingska.

Mysfest. Calle söker en onepeice för hemmamyset.

0 kommentarer




15:20 | March 15, 2011

Some good some bad…what to do?

Äntligen på tåget till Stockholm, har en otrolig hemlängtan.

Jag ser att mina sköldpaddsränder på halsen blivit skarpare. Såg även tendenser till rynkor under ögonen. Jag har varit lyckligt lottad men att vara gravid runt 33 år tar ut sin rätt. Har ingen lust att Botoxa, kan man göra något annat eller ska man låta det vara?

Fick dessutom en jättebesvikelse härom dagen. Jag har ju sett hela graviditeten som ett lyxigt Detox program (inga cigaretter/alkohol). Men fick veta att kroppen tar typ dubbelt så mycket stryk som en hård helg i veckan.

Man har ju massa extra blod, samt att levern tar hand om bebisens avfallsrester också. Deppigt värre. Det jag dock hört är positivt är att celluliterna kan bli färre efter amningen plockat fett från kroppens alla skrymslen och vrån. Inte mig emot just nu ser jag ut som en gammal tant.

Imorgon är det Profylax dags ska göra en fullständig rapport av detta.

Expandable?

0 kommentarer