Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

07:06 | March 10, 2011

En unge i minuten

Jag och Calle kollade på programmet En unge i minuten från i måndags på TV4play. Jag började gråta för jag förstod hur jävla ont det kommer göra och vet inte alls om jag känner mig beredd på det här. Vem kommer ihåg att andas “rätt” under smärtchock?

Jag vill göra det tillsammans med Calle för att det känns som en fin grej att göra tillsammans med sin partner, men det är ju fullständigt vidrigt att det bara är en som ska ha ont. Jag är verkligen inget fan av smärta. Jag får inte ut någonting, det känns inte som någon skalp jag plockar. Även om jag inte är rädd för den så ger den mig ingenting och jag har dessutom blivit känsligare med åren. När jag tatuerade de stora linjerna på ryggtatueringen förra året, grät jag som ett litet barn. Det kändes på allvar som att någon karvade i mig med en slö skalpell i tre timmar. Resterade fem sittningar gick bra, men den första var hemsk. Då sa någon till mig att “det här är ingenting jämfört att föda barn”. Ska det verkligen behöva vara så jävligt?

Det fina med smärta är väl att man aldrig kommer ihåg hur ont det gjorde, så det är därför man kan göra det igen. Det är så det ska funka rent psykologiskt. Men jag tänker aldrig tatuera mig igen. Det kanske är läge att börja överväga ett snitt så jag vågar föda fler barn än ett?


0 kommentarer



Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här