Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

07:22 | March 7, 2011

Inlandsförälder

Nu ska jag försöka reda ut begreppet lite vad jag menar med “Inlandsförälder”. Jag ser det som ett generellt begrepp det är delvis riktat till just mina egna föräldrar. Tro mig jag älskar mina föräldrar, inget annat. Men deras “inlandsföräldradrag” förvandlar mig att bli en tonårs-trots-dotter när de vänder den kinden till.

Det finns personlighetsdrag hos “Storstadsföräldern” som inte heller är allt för smickrande men nu pratar vi “inlandsförälder”.

Jag tror problematiken uppstår när man själv bott i storstan ett tag. För att man får lite perspektiv och kanske känner sig rentav lite ballare. Så problemet ligger ju helt klart lite hos en själv också. Men nu har jag bott i Stockholm i 13 år så det där att jag är ballare än “lantisar” har liksom släppt för länge sen. Men ju längre jag varit borta från föräldrahemmet, ju mindre blir deras perspektiv i takt med att de blir äldre. Så det blir svårare att utläsa vad som är ren gubbighet och vad som är “inlandsföräldradrag”. Kombinationen är inte alltid så smickrande.

  • Ett tag exempelvis så envisades de att ha med sig termos och egna smörgåsar när de kom hit och hälsade på. Även fast allt fanns här i lägenheten.
  • De tycker inte om att köra bil i stan. De tycker heller inte om min körstil i stan.
  • Pappa tycker inte om restauranger “med vita dukar”. Vad nu det betyder, men jag antar att han refererar till någon gång han av misstag hamnade på Operakällaren på 80-talet och inte kände sig tillräckligt uppklädd. Då får alla andra restauranger lida för det.
  • Går de på stan för att handla kläder åt sig själva så handlas det bara kläder på de klädkedjor som redan finns på hemorten.
  • De sover över hemma hos mig fast de mycket väl har råd att bo på hotell. Vilket hade varit skönare för alla inblandade.
  • De är kändisimponerade och tycker inte det är konstigt att säga “titta” den kände och personens namn högt. Fast att denne kanske står mindre  än två meter ifrån dom.

Rent generellt så tror jag att “inlandsföräldern” är lite räddare och lite mer hämmad än storstadsföräldern. Men det beror också på angreppssättet av storstan.

Exempel: Åker mamma upp själv med tåg så tar hon sig utan problem via tunnelbana och tvärbana hem till mig om hon måste transportera sig så. Hon hittar även bra inne i city. Skulle jag däremot hämta henne med bil vid centralstationen så stänger hon av hennes orienterade och självständiga del av hjärnan. Hon förstår inte alls var hon är även om hon står mitt på Sergelstorg och kan inte hitta en meter åt något väderstreck utan min hjälp.

Inlandsföräldern förstår inte att de begränsar och självvalt marginaliserar  sin egen roll när de passivt lämnar över sig själva till ens våld. Vilket jag aldrig tvingat dem att göra. De är ju precis som jag en vuxen människa och de har oerhört mycket mer Stockholmskännedom än de flesta andra inlandsföräldrar.

Är man hemma och hälsar på hos dom så är de ju fullt fungerande, självständiga människor. Då sitter de inte bara och väntar på vårt nästa drag. Precis som det borde vara. Varför är det så?

Har ni fler exempel på “inlandsföräldra-drag”?


0 kommentarer



Leave a Reply

Your email address will not be published.

Jag accepterar villkoren som finns här